Behandling och livskvalitet vid ledgångsreumatism

– samtal med professor Lennart Jacobsson

Ledgångsreumatism (reumatoid artrit) är den vanligaste inflammatoriska ledsjukdomen. Man räknar med att mellan 0,5 och 1 procent av befolkningen är drabbad. Lennart Jacobsson som är professor i reumatologi vid Universitetssjukhuset (MAS) i Malmö har lång erfarenhet av forskning kring reumatiska sjukdomar. Han träffar också många patienter i sitt arbete. Här berättar han vilka utmaningar man kan möta som drabbad – från sjukdomsbeskedet till vardagslivet med reumatism.

Vilka är de tidiga tecknen på ledgångsreumatism?
”Det är lite olika. Sjukdomen kommer nästan alltid smygande, i 85 procent av fallen utvecklas den successivt. Ofta känner man stelhet i lednära regioner. De små lederna drabbas först, som fingerlederna och tålederna. Det blir svårt att knyta händerna och man kan känna ömhet under trampdynorna. Karakteristiskt för sjukdomen är morgonstelhet som håller i sig i minst en timme, ibland flera timmar.”

Hur söker man hjälp?
”Man bör vända sig till sin vårdcentral eller husläkare. Där tar man de blodprov som behövs och remitterar vidare till en specialistläkare i reumatologi för vidare utredning och diagnos.”

Tar det lång tid att få diagnos?
”Ofta får man träffa en reumatolog inom en månad. Vi brukar prioritera patienter med misstänkt reumatism. För att ställa en diagnos beaktar vi resultaten från blodproven och gör en bedömning. Till vår hjälp har vi sju internationella kriterier som har tagits fram för ledgångsreumatism. I Malmö där jag arbetar är snittiden från de första symtomen till att man får diagnos ungefär 5-6 månader.”

Hur är det att få veta att man har ledgångsreumatism?
”Eftersom man som patient har förstått att man är sjuk kan själva diagnosen ibland komma som en lättnad. Jag brukar berätta för mina patienter att det finns en dålig nyhet och en bra nyhet. Den dåliga nyheten är att han eller hon lider av en kronisk inflammatorisk sjukdom. Den goda är att man idag framgångsrikt kan behandla sjukdomen.”

Finns det många myter om sjukdomen?
”Förr var bilden av reumatiker att de hade förkrympta leder och var rullstolsburna. Men det är sällan som man möter patienter i denna situation idag, just eftersom vi kan behandla sjukdomen effektivt. Många har därför en mindre negativ bild av sjukdomen än tidigare.”

Hur behandlar man sjukdomen?
”Det man först försöker göra är att stoppa inflammationen. Att få bort stelheten och värken är viktigt. Det kan man göra genom kortisonbehandling, via spruta eller tabletter. Men detta är ingen lösning på lång sikt. Det behövs bromsmediciner.”

Hur fungerar bromsmedicinerna?
”Först och främst ges traditionella sjukdomsmodifierande läkemedel, det vanligaste är metotrexat. De minskar inflammationen och bromsar långsamt upp sjukdomen. En tredjedel av patienterna klarar sig bra med denna behandling, men de andra måste kombinera den med andra läkemedel. Detta kan såväl vara andra äldre ”bromsmediciner” eller nyare så kallade biologiska läkemedel där de vanligast använda är de så kallade TNF-hämmarna som snabbt och effektivt minskar symtomen. De har dessutom en bromsande effekt på den långsiktiga nedbrytningen av lederna. Patienter med svår ledgångsreumatism får dessa biologiska läkemedel som komplement till sin behandling direkt.”

Vad kan man göra själv?
”Tänka på att leva sunt och att röra på sig. Rökning är en riskfaktor för ledgångsreumatism, men även om man redan har drabbats är det så klart bra att försöka sluta med cigaretterna. Fysisk aktivitet, som styrketräning och promenader, är viktigt för att hålla rörligheten uppe.”

Men är det inte svårt att röra på sig om man är stel och har ont?
”Jo, det finns en risk att man slutar med aktiviteter som man tycker om. Det kan vara squash, golf, trädgårdsarbete. En del ger upp det sociala umgänget också, ibland även jobbet. För många blir samlivet lidande. Ändå är det viktigt att försöka fortsätta med sådant man gillar – både för kroppen och själen. Livskvaliteten och välbefinnandet ökar om man har hobbies och ett socialt liv. En viktig del från vårdens sida är just att motivera patienterna till att hålla igång.”

Vad kan man som drabbad förvänta sig för stöd från vården?
”I Sverige kan vi ta väl hand om dem som har en reumatisk sjukdom. På de flesta större centralsjukhusen finns det så kallade ”reumateam” som ger både medicinskt och socialt stöd och rehabilitering. Teamen består av läkare, sjuksköterska, kurator, arbetsterapeut och sjukgymnast. Den sammanlagda kunskapen och kompetensen är alltså bred.”

Kan anhöriga också få stöd?
”Ja, på många enheter i Sverige har man så kallade ”reumaskolor”, en slags patientutbildning där man får både träning och undervisning. Där får även anhöriga möjlighet att delta. Det är bra, för vi har märkt att de brukar vara ganska dåligt informerade om reumatism. Och som närstående vill man ju kunna vara ett bra stöd.”